Ensamhet - En Modeprofils Bekännelser!

Jag sitter vaken nu trots att klockan är 03:25 och jag kan för en av de första gångerna i mitt liv inte sova en helt vanlig natt här hemma.
Anledningarna är många och komplicerade och jag vet inte om mode är en av de orsaker till att jag inte kan få ro.

Med sömnlöshet kommer ångest, med ångest kommer skyldighetskänslor, prestationsångest och skuldkänslor, iallafall för mig.
Jag skulle därför vilja be om ursäkt till alla jag sårat, alla jag ljugit för, alla jag snackat skit om, alla jag har publicerat hemska bilder på modebloggen på, alla jag slängt snöbollar på, alla jag hotat när jag varit trött, alla bröder jag klagat på, alla artister vars musik jag olagligt laddat ner och jag vill bara säga till er att nu är det fan slut!

Mitt problem är nog, avundsjuka..
Att artister gör så underbart bra musik så att jag tycker att jag också borde få höra på, att folk har kunnat skoja vettlöst fast än att klockan är mer än 02:00, att jag har fått så många snöbollar på mig att jag tycker att någon annan, någon "mindre" ska få ta den skit jag redan har fått ta och att andra personer är så fruktansvärt snygga.

Ni ser, jag har inte alltid varit den jag är idag.
En gång i tiden var jag rosa, ful, luktade katastrof, hade fula kläder, en frisyr som liknade jag vet inte vad, typ ett gammalt fågelbo där inga rumsrena fåglar bott, dålig humor och ansiktet dränkt i acne men en ska jag alltid haft sedan jag var ensam på dagis och lärde mig vissla är vänner.

(Jag ser ut som vanligt för något år sedan)--------->

Underbara vänner som trots vad man såg, kände och hörde från mitt håll tyckte om mig och orkade umgås med mig ändå.

Jag pratar naturligtvis om Katinka, Sofia, Evelina, Thimea, Matilda och Emma.
Mina närmaste vänner som är som stödpelarna för min existens.

Mitt liv började ganska ensamt, i nio månader fick jag inte träffa någon annan än min mamma men sedan var det dags för mig att träffa folk.
Pappa och Mikael kom in i mitt liv och jag hade två ganska festliga år som bestod av att äta, skrika, bajsa, joddra, nyp folks näsor, guppa på rumpan. Sedan kom dagistiden.
Jag och Mikael höll ihop på dagis men efter ett år började han i sexårs och jag var ensam kvar.
Utan vänner så är man ganska ensam och man har ingen att leka med.
Jag tillbringade alla utestunder på dagis mellan ett litet rött hus och staketet som avskiljde dagiset får resten av världen och där stod jag och försökte lära mig vissla.
Efter ett långt tag bemästrade jag visselförmågan så vad skulle jag nu göra?
Jag började skaffa nya vänner, Johan, Ludvig, Alexander och Viktoria kom in i mitt liv och jag hade en obetalbar tid med dem på dagis.
Sedan kom en dödsstöt, mamma var gravid så jag behövde inte åka till dagis för att hon ändå var hemma.
Och även om jag ville till dagis så hade Ludvig, Johan och Viktoria redan dragit och vars Alexander var fick bli ett mysterium.
Jag skaffade snabbt ett intresse för tåg så att jag skulle ha något att tänka på men efter att utvecklat ett intresse för tåg som håller sig än idag så blev det också ganska tråkigt och dagarna masade sig fram en och en tills mamma gav förslaget: "Skaffa en kompis!"

<--------(Katinka på Gällivare tågstation, det bästa av två världar)

Simon hette han, hans mamma var gravid så han var också hemma. Vi började umgås och blev snabbt vänner. Vi spelade data och såg på TV och hans hund Bilbo botade min tidigare hundskräck. Tillsist, när Samuel var född så började jag i skolan och hängde där med klasskompisarna men det var något fel med den skolan så jag bytte till Waldorf och såg ljuset. Katinka och Matilda gick redan i klassen då men jag insåg inte att jag borde umgås med dem utan var mest med Connor, Josef och Aron och det gick på till i femman eller sexan då jag började spela i Katinkas orkester så jag följde med henne från skolan till spelningen varje måndag och vi började umgås mer och mer. Under sommarloven så ringde jag till henne för att fråga om jag fick komma och hoppa studsmatta. Från början var det för att jag verkligen ville hoppa men det blev mer och mer en ursäkt för att få vara men henne. I sjuan började Emma, Evelina och Sofia i klassen men det var

(Fyra sjättedelar av mitt liv på Urkult)

först i åttan jag började vara med dem på allvar.
Thimea, som spelade i min och Katinkas orkester föll in under kulturnatta i sjuan och sedan ett tag tillbaka så har vi alla mer eller mindre hängt ihop.

Nu så är de min absolut närmaste krets och det finns ingen morgon jag har vaknat upp och varit arg på någon av dem.

Kort sagt, En Modeprofils Bekännelser, nu är klockan 04:22 och jag har skrivit konstant på det här inlägget.
Slutsats, efter snart sexton år så är jag lyckligare än någonsin, snyggare än någonsin, gladare än någonsin och mer musikalisk än någonsin.

Utan er hade livet sugit!

//Alexander